Resultatstyrning och akademisk frihet – Balans och kommunikation

I ett samtal med en av högskolans forskare och lärare i höstas kom frågan om akademisk frihet vid en yrkeshögskola upp. Var blev högskolornas autonomi, löd en fråga. Hur kan det komma sig att högskolans ledning vill ägna sig åt toppstyrning och managerialism? Måste högskolan pressas in i en marknadsekonomisk tvångströja? Förstår du inte konsekvenserna – vår akademiska frihet trampas ner och kvaliteten i vår verksamhet blir bara sämre?

Samtalet var knappast unikt på något sätt utan samma frågor och kritik har nog dykt upp under de senaste åren i högskolesektorn både en och annan gång. Och det gäller dessutom inte bara Finland, utan liknande tongångar hörs från de flesta håll i världen där högre utbildning erbjuds och diskuteras. Högskoleväsendets starka traditioner av akademisk frihet är just nu utsatta för allvarliga hot, säger någon. Det är vi experter på det här området som vet hur man lär ut det, säger någon annan. Vi kan inte – eller det är omöjligt att upprätthålla kvaliteten med sådana volymer, menar en tredje. Rösterna är kritiska och känslan av att en förändring av ondo är på gång påfallande.  

Och visst finns det platser i världen där den akademiska friheten under 2020-talet är allvarligt hotad. Platser där forskare, utvecklare eller innovatörer inte får sprida sin nyfunna kunskap eller sina innovationer fritt. Där lärare inte får göra egna professionella bedömningar av vad som ska undervisas och hur inom ramen för en viss utbildning. Där politiska eller andra ideologiska krafter vill begränsa ett fritt utbyte av tankar kring ett ämne – eller ännu värre helt utestänga eller till och med låta fängsla lärare och forskare som inte håller sig till det ”tillåtna”. Det finns sådana platser i världen, och inte ens Norden går alldeles fritt – med cancel-kulturen som redan sätter sina spår i form av uteslutna citeringar och förbjudna ordval. Men trots det vill jag hävda att högskolorna i Norden – såväl professionshögskolorna som de klassiska universiteten fortfarande starkt upprätthåller traditionen av akademisk frihet och av högskolornas autonomi. Och jag kan lova att rektorerna går i bräschen för att bevaka detta. 

Men jag vill också påstå att den akademiska friheten och högskolornas autonomi inte ska blandas ihop med att högskolor, världen över, under hela den tid sådana funnits, har verkat inom givna ramar och med vissa tydliga förväntningar på sig. Också under omständigheter där den akademiska friheten upplevts som stark har det funnits finansiärer, studenter och kollegor med förväntningar på resultat. Med den akademiska friheten har alltså alltid följt ett akademiskt ansvar för att uppnå något och bidra med något till de finansiärer och övriga intressenter som är involverade – må det vara samhället, företagssektorn, tredje sektorn, kyrkan, studenterna eller någon annan. Och det ansvaret känner rektorerna starkt i sin roll som knutpunkt mellan organisation och styrelse, organisation och finansiär samt organisation och ägare. 

Sett ur ett rektorsperspektiv idag – på 2020-talet – är alltså ansvaret för att göra resultat, att bidra till och driva en etisk och hållbar samhällsutveckling ständigt närvarande. Men rektor måste i sin kommunikation med olika aktörer ständigt balansera resultatansvaret mot den akademiska friheten. Det gäller både i sina beslut om arbetsprocesser, fördelning av medel och ansvarsdelegering inom organisationen och i sin kommunikation med styrelse, finansiär och andra externa intressenter som vill se resultat. En högskola och dess framgång är nämligen helt och hållet avhängig av en engagerad och utvecklingsvillig personal. Och engagemang förutsätter frihet att vilja engagera sig, att vilja driva utveckling – akademisk frihet.  

Så, vilka sätt har då en rektor att utöva denna balansakt? Det enda sättet är väl egentligen givet: kommunikation, kommunikation och åter kommunikation. Rektor behöver öppna upp och förklara, motivera och uppmuntra, rektor behöver lyssna till andra som uttrycker sin förståelse och försöka förstå. Rektor behöver ständigt utveckla sin kommunikation så den blir ännu tydligare, ännu mer lämplig för olika situationer och deltagare. Och rektor behöver ständigt överväga och utveckla sitt språkbruk för denna kommunikation. Men utöver språkbruket – visst vore det lite enklare att kommunicera resultatförväntningarna om de inte skulle fördela sig riktigt så brett: på 10 olika finansieringsindikatorer, 5 olika koefficienter relaterade till en del av dem, ett antal andra mål inskrivna i avtalet med ministeriet, samt de olika nya mål som kommer till kontinuerligt.

Mona Forsskåhl
Rektor
Yrkeshögskolan Arcada

Jaa

AMK-päivät 2024

spot_imgspot_img

Tuoreimmat uutiset

Ammattikorkeakouluilla kunnianhimoiset tavoitteet eurooppalaiselle yhteistyölle – Tavoitteet EU-vaaleihin julkaistu

Suomalaisille ammattikorkeakouluille eurooppalainen verkostoituminen on kehittymisen ydinedellytys. Verkostojen kautta...

Yhteishaku alkaa – tarjolla yli 27 000 aloituspaikkaa ammattikorkeakouluihin

Korkeakoulujen kevään toinen yhteishaku alkaa keskiviikkona 13.3. ja päättyy...

Ammattikorkeakoulut edellyttävät kansallista korkeakoulupolitiikan johtamista

Orpon hallitus on sitoutunut kehittämään korkeakoulujärjestelmäämme duaalisen mallin pohjalta....

EU:n elinvoima edellyttää lisää panoksia soveltavaan tutkimukseen ja kehittämiseen 

Suomen ammattikorkeakoulujen tutkimus-, kehittämis- ja innovaatiotoiminnan merkitys on vahvistunut...

Avoimen korkeakoulutuksen maksut kolminkertaistuvat – ammattikorkeakoulut suhtautuvat kriittisesti esitykseen  

Ammattikorkeakoulut suhtautuvat kriittisesti esitykseen avoimen korkeakouluopetuksen enimmäismaksun korotukseen 45 euroon...

Resultatstyrning och akademisk frihet – Balans och kommunikation